Runorna är en av de starkaste symbolerna för Nordens kulturarv. De användes inte bara för att rista namn och budskap på sten, trä och metall, utan också som ett sätt att förstå och tolka världen.
Den yngre futharken växte fram omkring 700-talet och blev den runrad som användes under vikingatiden. Den bestod av 16 runor – färre än den äldre futharken med sina 24 tecken – men med större betydelse i varje tecken. Genom dessa runor ristades minnen, lagar och berättelser som fortfarande kan avläsas på runstenar runt om i Norden.
När kristendomen spreds över Norden från 1000-talet och framåt började runorna gradvis trängas undan. De latinska bokstäverna, som följde kyrkan och dess skrifter, tog över som det dominerande skriftspråket. Med tiden försvann runorna nästan helt ur bruk, men deras spår lever kvar i runstenar, i folktradition – och i den nordiska själens symbolspråk.
När vi på Rúna Sigrlinn låter runorna ersätta de moderna siffrorna på våra urtavlor, är det en hyllning till detta arv. Varje klocka bär på spåren av ett tusenårigt språk, men i en form som är skapad för vår egen tid.