Sommarsolståndet — Eld, fruktbarhet och ljusets kraft

När solen stod som högst och natten knappt fanns, firade vikingarna sommarsolståndet – en av årets mest glädjefyllda och symboliskt laddade högtider. Det var ljusets fest, en tid för fruktbarhet, kärlek, och firandet av livets fulla kraft.

Solens högtid

Sommarsolståndet inföll omkring den 21 juni, när solen nådde sin högsta punkt på himlen. För vikingarna var detta en helig tidpunkt. Solen, personifierad som gudinnan Sól, sågs som livets väktare – hon som gav växtkraft, värme och styrka åt både människor och gudar.

I sagor och eddadikter är Sól ständigt jagad över himlen av en varg – en symbol för att ljuset alltid hotas av mörker. Vid solståndet hedrade man hennes seger, då dagen var som längst och ljuset obestritt rådde över Norden.

Eldens och kärlekens natt

Ritualerna började ofta med att man tände stora eldar på kullar och vid stränder. Elden representerade solens kraft, och genom att hoppa över lågorna eller dansa runt dem trodde man att man kunde ta del av solens välsignelse. Man sjöng, drack mjöd och höll blot till Balder – den ljuse och godhjärtade guden, symbolen för renhet och fred.

För att stärka solens kraft ristades runor på trästavar eller ben:

• ᛋ (sól) – ”sol, seger, livskraft”
• ᛁ (ís) – ”is, balans, kontrast”

Runan ᛋ (sól) bars ibland som smycke eller ristades i föremål som skulle användas under sommaren, för att skydda mot sjukdom och svaghet. Den representerade livets eld – kraften som upprätthåller världen.

Magi och sejd

Vid sommarsolståndet utfördes också spådomar och sejdritualer. Den här tiden på året ansågs portarna mellan världarna stå öppna, och man kunde söka vägledning i drömmar och visioner. Völvor och andra sejdutövare använde eld, sång och runor för att läsa människors öden.

Efterklang i nordisk tradition

Många av våra moderna midsommartraditioner har sina rötter i denna fornnordiska högtid. Att tända eldar, dansa, sjunga och smycka sig med blommor och löv är hedniska symboler för fruktbarhet och livskraft. Den nordiska naturen stod i sitt fullaste blom, och varje gård firade med sång, dryck och löften om kärlek.

Sommarsolståndet var mer än bara fest – det var en hyllning till solen som livets källa och till det eviga kretsloppet av ljus och mörker, liv och död. När elden falnade i gryningen, visste man att mörkret snart skulle återvända – men ljuset hade segrat, om så bara för en stund.