När vikingatiden tog slut trodde man länge att runorna dog ut med den. 0Men sanningen är att runorna fortsatte att användas i hundratals år efteråt – i bondgårdar, kyrkor, magiska ritualer och till och med i myndighetsbrev.
Runorna blev en bro mellan det gamla och det nya Norden – mellan asatro och kristendom, mellan muntlig tradition och skriftspråk.
Runorna i medeltidens Norden
Efter 1100-talet blev det latinska alfabetet allt vanligare, särskilt i kyrkan och bland skrivare. Men på landsbygden levde runorna kvar.
I Sverige användes den så kallade medeltida runraden – en variant av den yngre futharken som hade fler tecken och latinska influenser. Den användes för att skriva både på trä, sten och pergament, ofta i vardagliga sammanhang.
Man har hittat runbrev, trähäften och runinskrifter som innehåller:
- inköpslistor
- kärleksbrev
- böner
- affärsavtal
Det visar att runor inte var något “mystiskt” i sig – de var praktiska, användbara och folkliga.
Runbrev från trä – vardagens SMS
I staden Bergen i Norge har arkeologer hittat över 600 runbrev från 1100–1300-talet. De är ristade på små trästickor – ungefär som vikingatidens meddelanden eller lappar.
Exempel:
“Gyda hälsar sin käre Kolbein – kom hem snart!”
“Ta med smör när du kommer till marknaden.”
Andra är mer poetiska eller skämtsamma:
“Jag älskar den som kallar mig sin.”
De här fynden visar att runor var ett levande språk långt in i medeltiden – använt av vanliga människor, inte bara lärda män.
Runor i kyrkans skugga
När kristendomen spreds försökte kyrkan till en början ersätta runorna med latinsk skrift. Men det var svårt att radera tusen år av tradition.
Faktum är att man har hittat runinskrifter på kyrkväggar, dopfuntar och kyrkklockor – ofta ristade av lokala hantverkare eller pilgrimer.
I vissa fall kombineras runor med latinska bokstäver och kristna symboler, vilket visar hur de två världarna smälte samman. Runorna fick nya roller – inte längre hedniska, utan kristna tecken för tro, minne och skydd.
Runor i folktro och magi
Långt efter att runorna slutade användas som skrift, levde de kvar i folktron. Människor ristade runtecken på redskap, dörrposter och smycken för att skydda mot sjukdom, olycka och trolldom.
Några exempel:
- Týr-runan (ᛏ) användes för mod och seger.
- Bjarkan (ᛒ) stod för fruktbarhet och växtkraft.
- Algiz (ᛉ) blev en symbol för skydd och andlig styrka.
I vissa delar av Sverige ristades runor in på smörkärnor eller mjölkspann för att “hålla trollen borta”. Runorna blev en del av magiskt tänkande som levde kvar ända in på 1800-talet.
Runor som hemlig skrift
Under senare tid användes runorna ibland som hemlig kod eller märksystem. Bönder ristade runor på sina redskap för att märka ägodelar, och barn lärde sig enklare runrader som lekskrift.
I vissa socknar talades det om “bondrunor” – lokala varianter där runtecknen fått helt egna former. De användes för att skriva dagböcker, kärleksbrev eller magiska formler, långt efter att ingen längre kunde läsa originalrunorna.
Runornas återupptäckt
På 1600-talet väcktes ett nytt intresse för runorna. Antikvarier och historiker började samla in och dokumentera runstenar, särskilt i Sverige.
Personer som Johan Bureus (1568–1652) såg runorna som Norden egna, heliga arv – ett språk givet av Gud. Han kallade dem “Adalrunor” (ädelrunor) och försökte tolka deras dolda, esoteriska betydelse.
Det var början på en runromantik som senare skulle inspirera både fornforskare, konstnärer och författare – från nationalromantiken till modern fantasy.
Runor i modern tid
Idag lever runorna kvar på många sätt:
- I konst, tatueringar och smycken.
- I rollspel, fantasy och populärkultur – från Tolkien till Marvels Thor.
- I språkforskning och arkeologi, där runor fortfarande tolkas och avkodas.
Runorna har gått från att vara vardaglig skrift till tidlös symbolik. De står för ursprung, identitet och mystik – tecken som fortfarande väcker fascination.
Runornas eviga resa
Från vikingatidens stenar till moderna symboler har runorna vandrat genom språk, religion och kultur. De har överlevt genom anpassning – varje tid har gett dem ny mening.
Runorna dog aldrig. De bara bytte form.
Runorna lever vidare
Runorna var aldrig bara bokstäver – de var bärare av mening, minne och makt. Även när de förlorade sin plats som skrift, levde de kvar i människors tro, språk och symbolvärld.
Och kanske är det just därför de fortfarande fascinerar oss idag: De påminner oss om att ord, en gång ristade i sten, kan överleva allt.