Oden — Allfadern som såg allt och visste allt

Oden var vikingarnas främsta gud – Allfadern som styrde över visdom, krig, poesi och död. Han var både älskad och fruktad, och hans inflytande genomsyrade vikingarnas samhälle och vardag. Oden representerade sökandet efter kunskap och makt, men hans gåvor kom ofta med krav: visdom krävde uppoffring, och mod i strid var inte något man fick gratis.

Oden färdades med sina två korpar, Hugin (tanke) och Munin (minne), som varje dag flög över världen och återvände med information. Genom dem höll Oden koll på människornas handlingar, världens tillstånd och gudarna själva. Han rådde över Valhall, där de modiga krigare som stupat i strid fick sin plats. För vikingarna var det en stor ära att bli kallad dit, och många siktade på detta genom sina handlingar i livet.

Han var också kopplad till runornas mysterier, och det berättas att han offrade sitt ena öga vid Mimers brunn för att få visdomens gåva. Runor var inte bara skrivtecken; de var magiska tecken som förmedlade kraften från gudarna till människorna.

Riter och runor

Vikingar offrade ofta dryck, mat eller små föremål vid heliga stenar och lundar till Oden, särskilt under blot och andra heliga ritualer. Runor ristades på trä, stenar eller smycken och kallades på för visdom, styrka och vägledning. Några centrala runor från den yngre futharken var:

• ᚬ (Áss / Os) – ”gud, gudomlig kraft”, användes för att kalla på Odens välsignelse och gudomliga insikter.
• ᛏ (Týr) – ”rättvisa, styrka, mod”, ibland kopplad till Oden vid krig eller edgångar för att säkerställa ordning och trohet.

Runorna kunde bäras som smycken, ristades på vapen eller träföremål och var både skydd och symbol för människans kontakt med guden. Oden var särskilt viktig för völvor, kvinnliga sierskor, som sökte hans vägledning genom sejd och profetior.